Fortsätt till huvudinnehåll

Obekvämt.

Så var det dags att säga tack och bock till större delen av praktikplatsen. Handledaren hade sagt att hon anmält hos administratören och skickat ut mejl till avdelningen om avskedsfika. Redan då bävade jag.

Så hörde jag hur de mumlade i korridoren när eftermiddagsfikat närmade sig och hur mina två handledare tasslade och sprang mellan rummen. När jag sist av alla drog mig ut till fikarummet var ett långbord uppdukat med tårtor, alla satt och log, det blev blombukett och tal.

Jag pallar inte sånt där.
Det är hundra gånger lättare att ställa sig upp och hålla i en presentation än att sitta där och bara ta emot. Jag vill bara krypa under bordet. Som tur var hamnade jag bredvid en tjej som fattade, vi pratade resten av fikat om hur socialt handikappade vi var i diverse situationer.

Jag hade köpt små presenter till handledarna, de smög jag ner på deras skrivbord när de var på lunch. För även fast jag ville visa min uppskattning och säga tack så tycker jag att det är vansinnigt obekvämt att ta emot deras kramar och tack tillbaka. Komplimanger, uppskattning och uppmärksamhet är väldigt trevligt att ge men jag gillar inte alls att ta emot.
Jag borde jobba på det antar jag.

Nu packar jag för att avsluta mina två sista dagar med några från praktiken och hoppas att jag slipper hamna i fokus som mer än "Hej, jag är student från Socialhögskolan." Det är som en roll, den kan jag ta, den har jag fått stå i centrum och presentera för stora grupper i många veckor nu. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän