Efter allt skrik så har polarn taggat ner sig den senaste tiden. Nu ropar jag ju Hej innan jag är över den berömda ån och allt det där, så det kommer säkert straffa sig på något vis. Men förutsatt att hon får vara nära så har hon inte mer än ett par skrikattacker per dag, annars är hon glad. Fatta. Det är ju helt makalöst.
Idag kom dessutom första skrattet. Att se morsan dansa loss för att roa storasyster var vad som krävdes för att locka fram det där härlig ljudet som hör till det tandlösa flinet.
Då är ju alla skrik i världen som bortblåsta.
Magiskt.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer