Imorgon är det den där dagen. Den som jag inte gillar.
Inte på grund av någon åldersnoja, skräck för att åren går eller rädsla för att bli gammal. Äldre blir man ju även de andra dagarna på året.
Det är istället massor med andra hang-ups, nojor, besvikelser och tjafs som gör dagen pestig och ger sån där klump i magen.
I år ska den dessutom kombineras med att bära runt på liten bebis samtidigt som stora bebisen ska skrika i vilda utbrott var femte minut, utbrott som skrämmer och gör lilla bebisen ledsen så att hon behöver uppmärksamhet, som gör stora bebisen sur och därför får nya utbrott.
Wow.
Så allt gratulerande, firande och presenter undanbedes. Snälla. Imorgon är det torsdag, bara.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer