Fortsätt till huvudinnehåll

Inte går det framåt.

Det var planerat att vi skulle sitta och skriva idag.
Så blev det inte.
Jag lyckades istället ta mig till bilen. Åka i bilen. Gå ur bilen och till ett bord i en galleria. Äta knappt ingenting. Följa med en arvsmassa till toaletten. Gå tillbaka till bilen. Sen behövde jag lägga mig på soffan och vila.

Behöver jag nämna att arvsmassorna klättrar lite på väggarna? Att det var nästan hela anledningen till att jag följde med?
En annan anledning är att jag inte vill sitta och ligga still för mycket så jag åker på lunginflammation. Det räcker bra så här med hosta-tills-det-känns-som-att-all-luft-är-slut.

Någon gång när jag blir vuxen, ska jag ha en, eller kanske flera, såna där sjukdagar som man hade förr i tiden. En där man kan ligga hela dagen under ett täcke och äta glass, kolla på film och sova om vartannat. Utan att behöva svara på 20 frågor, följa med någon på toaletten, dela filt/täcke med två rastlösa varelser utan päls (varelser med päls är välkomna), hämta vatten, hämta smörgås, förklara handlingen i My little pony, jämka i bråk, eller plocka undan prylar.
Någon gång.
Bara inte än.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.