Fortsätt till huvudinnehåll

Idag blev hon äntligen fem.

Visst, kalaset var i söndags men hon har ändå hävdat bestämt att hon blir ju inte fem förrän idag. Men nu så. Det märks att hon känner sig så stor och stolt.

Jag känner mig också rätt stolt.
För fem år sedan låg jag där på BB, helt omskakad efter den coolaste förlossningen någonsin, samtidigt som jag var lite chockad över att hon skrek så dant och var så himla svår att amma.
Det var ju för att nästan inget med henne skulle bli lätt.

Hon har kämpat, jag har kämpat, ibland kämpar vi fortfarande, men det känns som att vi har nått en rätt härlig plats tillsammans. Som Knivlisa skrev om hur man kan vara så otroligt arg och frustrerad på eller över sitt barn och samtidigt vilja pussa på hen för att man älskar så makalöst mycket. Hur båda känslorna på något magiskt sätt kan existera exakt samtidigt när det gäller ens barn. Eller något sånt. Det tyckte jag beskrev föräldraskapet så himla fint.

Fem år som mamma. Hon har blivit fem år. Just idag kändes det faktiskt rätt omtumlande.

Vi firade bara lite, söndagens firande och uppvaktning på förskolan kändes som en bra nivå att stanna vid. Hon fick välja middag och ville då gå till pizzerian. Kvinnan som jobbar där är dökär i arvsmassorna, och det vet de om. Så Pyret frågade innan vi gick in om hon fick berätta att hon fyllde år, "för flickan tycker så himla mycket om oss så det gör nog henne glad". Det gjorde det. Arvsmassorna fick med sig dricka som present för "hon hade ju inget godis".
Efter middagen fick de varsin glass, sen var det läggdags inför morgondagens Luciafirande.

Någon mer som ville vara med och fira var katten. Hon har spanat och försökt fånga serpentinerna från kalaset sedan i söndags. Hon har varit så nära, vår lilla kleptoman. 

Jag är så trött att ögonen går i kors, men har svårt att sova. Inte bara för att barnen kramar, knuffar och bökar vid min sida hela natten, utan jag vaknar av mig själv dessutom. Jag skyller på hormoner men vet egentligen inte varför. Fast sova borde jag, om jag ska orka med, det är bara lite svårt att tvinga sig själv till det.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.