Inte ska väl jag?

Jag säger att jag hade tur som kom in på universitetet. Det får jag skäll för; Du hade inte tur, du kom in för att du har jobbat dig till bra betyg, ta åt dig äran för det.
Det är svårt att erkänna att jag skulle vara duktig, precis som det är svårt att ta emot beröm, varför är jag så?
Läraren i samhällskunskap (som också var lärare i svenska) sa på utvärderingen: Det går ju bra det här. Eller rättare sagt, det går väldigt bra, så det blir ett lätt mvg i kursen.
Tack, sa jag.
Men då fick jag också skäll: Man ska inte tacka för något man gjort sig förtjänt av.
Han undrade vad jag skulle använda mina studier till och jag sa att jag skulle söka högskola/universitet och frågade om han trodde att jag var tillräckligt bra för det. Han svarade: Om vi säger så här; om jag klarade det så kommer definitivt klara det.
Man behöver människor som peppar en på vägen när man har svårt att tro på sig själv, jag är lyckligt lottad och har haft flera lärare som uppmuntrat mig att plugga vidare.
Det känns skönt att känna mest nyfikenhet och glädje inför detta steg och en övertygelse om att jag kommer klara det bra.