Fortsätt till huvudinnehåll

Inte ska väl jag?

Jag säger att jag hade tur som kom in på universitetet. Det får jag skäll för; Du hade inte tur, du kom in för att du har jobbat dig till bra betyg, ta åt dig äran för det.
Det är svårt att erkänna att jag skulle vara duktig, precis som det är svårt att ta emot beröm, varför är jag så?
Läraren i samhällskunskap (som också var lärare i svenska) sa på utvärderingen: Det går ju bra det här. Eller rättare sagt, det går väldigt bra, så det blir ett lätt mvg i kursen.
Tack, sa jag.
Men då fick jag också skäll: Man ska inte tacka för något man gjort sig förtjänt av.
Han undrade vad jag skulle använda mina studier till och jag sa att jag skulle söka högskola/universitet och frågade om han trodde att jag var tillräckligt bra för det. Han svarade: Om vi säger så här; om jag klarade det så kommer definitivt klara det.
Man behöver människor som peppar en på vägen när man har svårt att tro på sig själv, jag är lyckligt lottad och har haft flera lärare som uppmuntrat mig att plugga vidare.
Det känns skönt att känna mest nyfikenhet och glädje inför detta steg och en övertygelse om att jag kommer klara det bra.
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...
Skicka en kommentar
Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.
Skicka en kommentar
Läs mer