Bara början.

Det har hänt att pyret har råkat ta ett eller två steg utan stöd. Så där av ren olyckshändelse, för att nå något som var bara just så nära.
Men idag.
Idag stod hon helt själv och jag passade på att sätta mig på några stegs avstånd och säga kom då. Och det gjorde hon. En fyra, fem steg, med händerna rakt ut, startad av ett stort fnitter och avslutad med ett gigantiskt flin. Av mig fick hon en stor applåd och en blöt puss.
Hon upprepade bravuren senare för att visa sin pappa.
Jag inser att det här är en sån sak som vi tycker är fantastiskt rolig nu, men kommer att slita vårt hår över sen. Speedy på två ben liksom, det känns som en migrän-varning.