Det går framåt.

Det kommer stunder när jag inser vilken utveckling framåt som har skett i livet med pyret.
Hon var ju länge den typen av bebis som ville vara klistrad vid huden på en under dygnets alla timmar, vilket ledde till vissa begränsningar i försöken att ha någon slags egen tillvaro. Därför är jag lite nöjd med livet när jag efter frukosten nu kan placera henne i en hög av böcker med reklam på tv (ja, jag använder tv:n som barnvakt, ring soc vetja) och alldeles allena får tid att utföra min morgontoalett.
Detta prat om egentid, det måste vara det de menar.
Att den lilla damen dessutom föredrar att hålla lite grann i ett finger och gå från rum till rum, istället för att bli buren överallt, känns extra tacksamt med tanke på att jag snart ska släpa runt på en annan filur (måste hitta ett arbetsnamn på det lilla livet också).
Inte täcks hemmets alla ytor av kräks längre, till och med matstunderna blir allt mindre kladdiga, vilket också är tacksamt eftersom en ny kladdmaskin anländer.
Med det har vi ännu en gång berört ämnet: Vad lite man blir glad för när man är föräldraledig.