Fortsätt till huvudinnehåll

Leka tillsammans.

Vi hade en playdate idag med mammakompisen.
Polarn var taggad till tusan innan, hon satt och detaljstyrde tillverkningen av ett halsband som lekkompisen skulle få. Jag skulle leta fram specifika pärlor och blev lagom dumförklarad när jag föreslog vissa pärlor, för de tyckte ju inte kompisen om ju.
Sen kom A, de var lite reserverade  men vi fick dem att sätta sig och pärla halsband tillsammans. När intresset svalnade gick vi över till pärlplattor. Pyret fastnade i pärlandet totalt, Polarn försökte sitt bästa för att få ut så många pärlor som möjligt på golvet och A ledsnade. Men se det var en liten kamp att få Polarn att överge sitt pärlande för att göra något som alla gillade. Till sist satte jag ner foten eftersom jag höll på att få psykbryt över att Polarn hade ut pärlor överallt hela tiden.
Jag råkade dock nämna att Pyret kunde fortsätta pärla när Polarn sov, så när syrran slocknade, efter att de tre korta viljorna ätit lunch med god aptit, så var pärlplattan det första hon tänkte på.
Pyret pärlade och A pysslade med dockan och tittade på tv. Det gick minsann inte att få henne att göra något som skulle intressera A också. Pinsamt.
När det var dags för A att dra sig hemåt var Pyret till sig i trasorna över att prova den målarbok hon fått av A. Det gjorde hon med samma frenesi som hon brukar ge sig in i saker, medan jag lagade middag, samtidigt som hon satt och talade om hur roligt det varit att A hälsat på.
Jaså? Kul att hon gillade sällskapet medan hon pillade med sina pärlor.

Själv kan jag inte klaga, jag fick hänga med mammakompisen hela dagen, det gör gott för själen. Speciellt eftersom kvällen verkar bjuda på feber och värk i kroppen, kanske så att jag inte ska hinna jobba undan lite plugg innan julen, utan istället ligga utslagen med Alvedon som bästa kompis.
Kompisar. Ibland blir de inte som man har tänkt sig men det kan ju bli bra ändå.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.