Pyret har haft sitt första kalas för kompisar och vi har därmed hållit i vårt första barnkalas, det vill säga en tillställning där minderåriga var överrepresenterade.
En kompis kunde inte komma då hennes mamma hade fått för tidig julklapp i form av kräksjukan. Du är underbar men jag vill inte ha dig här, tack.
Två kompisar och deras mamma dök bara inte upp, de hörde av sig till kvällen och talade om att de fått förhinder, livet kom emellan.
Ett storasyskon höll sig hemma efter en påfrestande kväll.
Så istället för åtta barn blev det fyra. Istället för sex föräldrar blev det två.
Det räckte.
Barnen hittade leklera och gick bananas, sprang omkring som små lokomotiv och åt glass och muffins mest som en bisak. Ännu fler presenter revs upp i frenesi med hjälp av kompisarna och några mindre världskrig utbröt. Vi hade sagt mellan 13 och 15 men hemmet utrymdes strax innan 16 varpå vi lämnades med att städa upp lera, papper, muffins, girlanger, och en trasig PlayDoh maskin.
Varken Pyret eller Polarn tog någon middagslur men höll sig vakna ändå, Polarn däckade i famnen bara en halvtimme innan läggdags och Pyret höll den vanliga rutinen. Jag känner däremot att jag vill komma på hur man undviker att göra om spektaklet. Trevliga föräldrar och lagom litet men galet påfrestande. Eller så kanske det är bristen på dagsform som är orsaken. Ska man göra om det här två gånger om året nu och för alltid? I allt större format dessutom? Herrejisses.
Pyret var i himmelriket och hennes bff var övertänd utan dess like, Polarn var inte alls så blyg och mammig som hon brukar vara nu för tiden, så det betyder väl att hon trivs väldigt bra på förskolan med sina kompisar. Inga barn ville gå hem. Det är sånt som gör att man orkar när man inte orkar antar jag.
Kommentarer