En middag på tu man hand.
Inga avbrott av frågor om jätteviktiga saker som kräver uppmärksamhet och svar på en gång. Inga avbrott på grund av saker som hamnar på golvet så som gafflar, vattenglas, mat eller arga barn (ibland på grund av inga svar på en gång). Inga avbrott på grund av barn som äter klart innan man tagit första tuggan. Inga avbrott på grund av toalettbesök som inte utfördes innan middagen, trots uppmaning, eftersom personen i fråga inte alls behövde kissa. Inga avbrott alls faktiskt.
Istället så dröjde det innan maten kom, det var vi som fick vänta. Sen åts maten upp snabbt som ögat, under ganska stor tystnad, eftersom vi är tränade i att äta under hot om ständiga avbrott, med koncentrationen riktade mot något annat än varandra. För att inte tala om den där tröttheten som ständigt drabbar en. Dels då vi båda jobbat, dels då vi sovit med treåring som har hamnat i en ny våg av mardrömmar, dels för att man märker extra tydligt exakt hur trött man är när ingenting lockar och pockar på uppmärksamhet och man slipper vara i katastrofläge förberedande ställning.
Kan ju hända att det där är något vi får se till att öva mer på framöver.
Maten var god i alla fall, även fast jag var dum och valde pasta, som är vad jag äter h.e.l.a. tiden, eftersom det är vad barnen vill äta h.e.l.a. tiden. Note to self: nästa gång - ät vuxenmat, långsamt.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer