En middag på tu man hand.
Inga avbrott av frågor om jätteviktiga saker som kräver uppmärksamhet och svar på en gång. Inga avbrott på grund av saker som hamnar på golvet så som gafflar, vattenglas, mat eller arga barn (ibland på grund av inga svar på en gång). Inga avbrott på grund av barn som äter klart innan man tagit första tuggan. Inga avbrott på grund av toalettbesök som inte utfördes innan middagen, trots uppmaning, eftersom personen i fråga inte alls behövde kissa. Inga avbrott alls faktiskt.
Istället så dröjde det innan maten kom, det var vi som fick vänta. Sen åts maten upp snabbt som ögat, under ganska stor tystnad, eftersom vi är tränade i att äta under hot om ständiga avbrott, med koncentrationen riktade mot något annat än varandra. För att inte tala om den där tröttheten som ständigt drabbar en. Dels då vi båda jobbat, dels då vi sovit med treåring som har hamnat i en ny våg av mardrömmar, dels för att man märker extra tydligt exakt hur trött man är när ingenting lockar och pockar på uppmärksamhet och man slipper vara i katastrofläge förberedande ställning.
Kan ju hända att det där är något vi får se till att öva mer på framöver.
Maten var god i alla fall, även fast jag var dum och valde pasta, som är vad jag äter h.e.l.a. tiden, eftersom det är vad barnen vill äta h.e.l.a. tiden. Note to self: nästa gång - ät vuxenmat, långsamt.
Kommentarer