Fort som ögat.

Idag var det min pappas och fasters födelsedag. Det betyder att det var ett helt år sedan de fyllde år sist, ett helt år sedan de fyllde pension.
När det kommer speciella födelsedagar så märks de lite extra och jag tycker att den här speciella dagen var igår.
Samtidigt känns det som en hel livstid sedan.
För då fanns inte pyret, hon var bara en omöjlig dröm.
Sen, på bara en dag, har ett helt år gått, en hel graviditet har kommit och försvunnit och med pyret har vi gått från paradiset till helvetet och tillbaka.
Vad märkligt.
Med pyret bredvid mig känns det som att den där graviditeten, som tog en evighet att gå igenom och som gick så fort, bara var en dröm. Som om den aldrig hänt. För pyret har väl alltid varit här.
Jag kan inte riktigt minnas hur det var utan henne.
Jag kan heller inte riktigt minnas hur det var att bära henne eller föda henne för hela den tiden känns som en parantes, det var ju ändå hit vi skulle.
Ett år. 
Igår.
En hel livstid.
Ett helt annat liv.
Det känns som att vi kan fira pappa och faster idag, men också pyret på hennes 10-veckors dag för att hon kom och vände upp och ner på tillvaron, vände den på rätt köl, på mindre än ett år.