IG.

Pyret lyckades ta sitt skrikande till en helt ny nivå både volymmässigt och i utförande idag. Det efter att ha varit 4250 gram av solsken sedan igår efter lunch.
Jag har aldrig känt mig så otillräcklig, ledsen, förtvivlad, okunnig, skrämd, uppgiven och fullkomligt värdelös. Fullkomligt v ä r d e l ö s.
Ge mig vilken uppgift som helst, och några dagar, och jag kommer uppnå strålande resultat, fröken MVG. Men det här? Vara mamma? Jag suger.
Hade det varit ett jobb hade jag nog fått sparken.
Jag försökte stå ut. Jag försökte vänta ut det. Jag försökte lindra med mat, byta blöja, vagga, promenad, nappen, hudkontakt. Noll resultat. Jag ringde, lätt desperat, efter backup, och självklart lyckades jag lugna pyret 10 minuter innan räddningen kom, efter 2 1/2 timme.
Vilken överraskning.
Solstrålen dök upp igen och fick mig att känna mig... ...värdelös.
Jag borde orkat hålla ut, vänta på vändningen, trösta tills det går över. Jag borde väl kunna ta hand om pyret.
Det känns som att jag överdriver, är lite lat, inte förstår hur bebisar beter sig.
"Bebisar skriker", men så här?
Är det så här alla har det?
Nu har jag fått mitt första IG, dags att söka nytt jobb.