Jag går upp efter att ha fått sova hela natten och hinner vara vaken i en halvtimme innan pyret drar igång.
Hon spänner kroppen som en båge, kurar ihop sig till en boll, vrider sig fram och tillbaka, krafsar med de små händerna och skriker. Hon skriker förtvivlat.
Jag ser min dag framför mig när maken stänger dörren bakom sig.
Jag hade inga rosaskimmrande bilder av livet med bebis, trodde inte att det skulle vara en enkel, tyst och lugn tillvaro, men nej, jag trodde inte att det skulle vara så här. Jag hade inte tänkt mig att jag skulle spendera dagarna med att hjälplöst betrakta ett pyre i plågor.
Vi som kämpade så länge, var det för det här? Kan inte vi som redan plågats av barnlöshet i så många år få njuta nu?
På det förvirrande nätet läser jag om andra som provat komjölksfri ersättning. Althera, som vi fått, har fungerat toppen för en del, inte alls för andra, gett förstoppning för vissa och kaskadspyor hos några. Kul. Föräldrar beskriver månader av att prova olika ersättningar innan det blir bra.
Jag är kluven.
Ersättningen med Lemolac fungerade ju i ett par veckor, gav vi upp för fort med den? Hur länge ska vi testa det här innan vi ger upp? Hur går vi vidare om det här inte hjälper?
Men mest av allt; hur ska jag orka?
Jag blir gråtfärdig varje gång maken lämnar hemmet för att jag känner mig så hjälplös, otillräcklig, och låst.
Jag vet hur dagen blir. Efter en timmes skrikande kan jag känna hur jag vill stänga av och ge upp, men det kan man inte, det gör jag inte. Jag andas djupt och tar nya tag, jag passar på att återhämta mig när pyret äter, eller somnar för en stund, och jag väntar på att det ska bli bättre.
När pyret vaknar, börjar vrida sig, spänner kroppen, rynkar ögonbrynen, kröker munnen, hakan börjar darra och stånkandet går över i pipande, då slutar jag andas och väntar på det. Så tittar hon mig rakt i ögonen och börjar skrika, samtidigt som hon krystar och greppar mig med sina små fingrar. Jag brister i tusen bitar, igen, för en sekund eller två, sen samlar jag ihop hjärtat och tröstar, igen.
Den enarmade banditen har börjat sitt skift för dagen.
Hon spänner kroppen som en båge, kurar ihop sig till en boll, vrider sig fram och tillbaka, krafsar med de små händerna och skriker. Hon skriker förtvivlat.
Jag ser min dag framför mig när maken stänger dörren bakom sig.
Jag hade inga rosaskimmrande bilder av livet med bebis, trodde inte att det skulle vara en enkel, tyst och lugn tillvaro, men nej, jag trodde inte att det skulle vara så här. Jag hade inte tänkt mig att jag skulle spendera dagarna med att hjälplöst betrakta ett pyre i plågor.
Vi som kämpade så länge, var det för det här? Kan inte vi som redan plågats av barnlöshet i så många år få njuta nu?
På det förvirrande nätet läser jag om andra som provat komjölksfri ersättning. Althera, som vi fått, har fungerat toppen för en del, inte alls för andra, gett förstoppning för vissa och kaskadspyor hos några. Kul. Föräldrar beskriver månader av att prova olika ersättningar innan det blir bra.
Jag är kluven.
Ersättningen med Lemolac fungerade ju i ett par veckor, gav vi upp för fort med den? Hur länge ska vi testa det här innan vi ger upp? Hur går vi vidare om det här inte hjälper?
Men mest av allt; hur ska jag orka?
Jag blir gråtfärdig varje gång maken lämnar hemmet för att jag känner mig så hjälplös, otillräcklig, och låst.
Jag vet hur dagen blir. Efter en timmes skrikande kan jag känna hur jag vill stänga av och ge upp, men det kan man inte, det gör jag inte. Jag andas djupt och tar nya tag, jag passar på att återhämta mig när pyret äter, eller somnar för en stund, och jag väntar på att det ska bli bättre.
När pyret vaknar, börjar vrida sig, spänner kroppen, rynkar ögonbrynen, kröker munnen, hakan börjar darra och stånkandet går över i pipande, då slutar jag andas och väntar på det. Så tittar hon mig rakt i ögonen och börjar skrika, samtidigt som hon krystar och greppar mig med sina små fingrar. Jag brister i tusen bitar, igen, för en sekund eller två, sen samlar jag ihop hjärtat och tröstar, igen.
Den enarmade banditen har börjat sitt skift för dagen.
Kommentarer