Trött. Vilken överraskning.

Jag var lite B.o.B. idag.
På min morgonpromenad irriterade jag mig på tanter på promenad med stavar. De som inte kan gå med dem som man ska, som vinklar dem långt ut från kroppen och därför tar upp hela gångvägens bredd, utan att inse det och därför inte flyttar sig när man möter dem.
Sen irriterade jag mig på andra barnvagnsförare. När jag som hastigast skulle bege mig in på Apoteket innan pyret vaknade men knappt kom fram eftersom en blockerade ingången där hon stod och åt korv, en annan blockerade hyllan jag skulle till där hon stod och sms:ade och en tredje  höll på att köra på mig när hon plötsligt började rulla vagnen fram och tillbaka medan hon tittade åt andra hållet.
Till sist irriterade jag mig på kassörskan som tog hundra år på sig att komma till kassan och lika länge att ta betalt.
Fast jag vet varför jag irriterade mig extra mycket.
Jag är trött.
Trött på att ha ont så fort jag står upp för länge.
Trött på att må illa varenda dag.
Trött på att ha ont i ryggen.
Trött på att vara trött.
Trött på att sitta ensam i soffan.
Trött på pyrets magonda.
Trött på att inte ens kunna gå och handla för att pyret får hysteriska anfall av sina magknip.
Trött och less.
Pyret är bara åtta veckor. Det är bara början. Det kommer bli bättre.
Men åtta veckor av det jag är trött på är väldigt länge.
Åtta veckor är ett ögonblick.
Åtta veckor är en evighet.