Batteritorsk.

Det är märkligt hur mycket man klarar när man måste.
Jag har klarat elva veckor med för lite sömn, mat, vätska och motion. Samtidigt som hormoner har rusat, kroppen har läkt och återhämtat sig och själen har försökt förstå.
Det känns som bra jobbat, men nu är reserverna slut. 
Det är dags att ställa in Skalmanklockan, fylla på tanken, återta kontrollen, komma tillbaka till gamla vanor, hoppa upp i sadeln och pepp, pepp, pepp. För med lilla damens starka vilja och myror i brallan gäller det att vara i form och fylld av energi för att orka hänga med.
Det är ju inget sprinterlopp vi har gett oss in på, det är ett maraton.
Dessutom känns det viktigt att ha etablerade goda vanor för pyrets skull. Hon är som en tom duk som vi ska måla vanor på, jag vill göra mitt bästa för att det ska bli goda sådana.
Vilken läskig känsla fylld av ansvar är inte det, att plötsligt vara en förebild. Oj. Skärpning.