På torsdag ska bvc-besöket inte bara handla om längd, vikt och rotavirus-vaccination utan också om hur barnets mamma mår.
Vad ska jag svara på det?
Att jag är helt slut. Att jag egentligen inte orkar med ytterligare en bebis som bara skriker och skriker och skriker medan jag bär och bär och bär. Att det hade varit skönt att istället drabbats av förlossningsdepression för då kan man medicineras till att må bättre men det finns inget piller mot Guantanamo tortyr. Att jag undrar hur många månader sparkontot skulle räcka om jag rymde till Thailand. Att vattenfast mascara inte håller så bra vid de tillfällen då ena barnet har en kolik attack och det andra har ett trots utbrott när klockan bara är 8 på morgonen.
Jag vet ju vad hon kommer säga:
Be om hjälp, se till att få avlastning.
Men det tar emot. Det sitter så långt inne att säga hjälp.
Kanske för att jag har lite av pyrets kan själv, men också för att jag har ju satt mig i den här sitsen på eget bevåg och då känns det svårt att be andra att ta hand om min röra. Det tar emot att inte klara av min mest grundläggande funktion för tillfället; att ta hand om mina barn bara för att de skriker och stökar. Jag drar mig för att be om hjälp med det som andra sköter själva.
Vi tillhör ju inte den där familjeorienterade kulturen där det ses som självklart att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn, här i Svedala uppfostras och indoktrineras vi till den individorienterade kulturen. Alltså: Kan själv.
Så dumt.
Det kommer ta knäcken på mig.
Kommentarer