På torsdag ska bvc-besöket inte bara handla om längd, vikt och rotavirus-vaccination utan också om hur barnets mamma mår.
Vad ska jag svara på det?
Att jag är helt slut. Att jag egentligen inte orkar med ytterligare en bebis som bara skriker och skriker och skriker medan jag bär och bär och bär. Att det hade varit skönt att istället drabbats av förlossningsdepression för då kan man medicineras till att må bättre men det finns inget piller mot Guantanamo tortyr. Att jag undrar hur många månader sparkontot skulle räcka om jag rymde till Thailand. Att vattenfast mascara inte håller så bra vid de tillfällen då ena barnet har en kolik attack och det andra har ett trots utbrott när klockan bara är 8 på morgonen.
Jag vet ju vad hon kommer säga:
Be om hjälp, se till att få avlastning.
Men det tar emot. Det sitter så långt inne att säga hjälp.
Kanske för att jag har lite av pyrets kan själv, men också för att jag har ju satt mig i den här sitsen på eget bevåg och då känns det svårt att be andra att ta hand om min röra. Det tar emot att inte klara av min mest grundläggande funktion för tillfället; att ta hand om mina barn bara för att de skriker och stökar. Jag drar mig för att be om hjälp med det som andra sköter själva.
Vi tillhör ju inte den där familjeorienterade kulturen där det ses som självklart att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn, här i Svedala uppfostras och indoktrineras vi till den individorienterade kulturen. Alltså: Kan själv.
Så dumt.
Det kommer ta knäcken på mig.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer