När livet jäklas lite och man har svårt att vara "lugn och nöjd för det mesta" så är det taskigt nog skönt att inte vara ensam om sin plåga.
Att prata med någon som är på samma plats eller har levt liknande dagar, som vet på ett ungefär hur känslorna känns utan att man riktigt behöver beskriva dom, som förstår de där tankarna som man inte riktigt kan få grepp om, att sucka över en fika, grotta ner sig i de där lite pinsamma tankarna och känslorna utan att behöva skämmas, få vara Bitter Och Besviken utan att känna sig dum.
En märklig men nödvändig social funktion.
Misery loves company.
Been there, done that.
Igenkänningsfaktor.
Jag veeet.
Precis lika viktigt som delad glädje.
Jag brukar dra mig undan och grubbla på egen hand först, men, efter svart kaffe och djupa, poetiska tankar, så delar jag gärna det bittra med någon annan bitter människa.
Det var nog en anledning till att de barnlösa åren var så kämpiga; jag hade ingen att dela den bitterheten med, jag hade ingen Jag veeet. Förståelse räcker långt och fina människor som stöttar är ovärderligt, sen som komplement behövs Jag veeet.
Delad glädje är dubbel glädje.
Jag säger: Delad bitterhet är halv bitterhet.
Kommentarer