Innan jag fick barn så tänkte jag att jag skulle bli en sån där lugn och behärskad mor. En sån som säger "Upp och hoppa" när ungen ramlar och låter den begå misstag och pröva sig fram.
Sen kom pyret.
Okej, jag sa "Upp och hoppa" och gjorde som med hunden vi hade; höll masken för att inte skrämma upp eller få det lilla livet att börja sjåpa sig. Men samtidigt blev jag ju så blödig. Jag klarade inte av att höra talas om barn som for illa utan att hela hjärtat började blöda och ångesten slet i kroppen. Då är det ju lite svårt att hålla masken när ens egen avkomma råkar illa ut eller mår dåligt.
Sen kom polarn. Nu är det kört på riktigt. För den blödigheten blev än värre, hur det nu är möjligt, och alla lurande faror blev plötsligt så mycket mer skrämmande.
Den som blev drabbad var så klart pyret. När hon snubblar så säger jag inte först "Upp och hoppa", först säger jag "gahsp" när jag tappar andan sen säger jag "Upp och hoppa" med darrande stämma.
För nu innebär alla situationer att barnen står inför potentiell dödsrisk.
Hon snubblar och ramlar och jag säger "gahsp" och tänker: "Nu dör hon". Hon går bredvid mig på promenaden och jag ser i fantasin hur hon störtar iväg rakt ut framför en bil. Hon vill åka rutschkana själv och jag ser i fantasin hur hon ramlar och bryter nacken.
Det är inte fullt så dramatiskt som det låter. Det är bara för bråkdelen av en sekund. Det är inte konstant. Jag håller tankarna i schack. Det är ju också så att det är den oron som gör att man skyddar barnet, har koll på ungen och förhindrar att katastrofer inträffar. Lite nytta gör det där katastrof tänkandet i denna form.
Fast sen har ju vi välsignats med pyret; en kamakazi pilot. Jag får ju hjärtsnörp och hinner tänka "Nu dör hon" tio gånger om dagen i en bråkdel av en sekund i detta, mitt nya hariga jag.
Så.
När hon idag yvar omkring som hon gör och ramlar med ansiktet rakt in i soffbordet.
När jag hör smällen.
När jag ser på hennes min att det inte är ett "Upp och hoppa" läge.
När jag ser på herr B.o.B.s fingrar och hör honom säga blod.
När jag ser blodet rinna från det förtvivlade ansiktet.
Jag hann inte bara tänka "Nu dör hon", jag dog själv.
Herrejisses.
Det gick bra. Hon hade bitit sig i läppen och var glad och nöjd några minuter senare.
Men mitt nya hariga jag, det där som kallas att vara mamma, det håller fortfarande på att återhämta sig.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer
Man förvrids av deras smärta. Tur att det oftast går över ganska fort.
De är fantastiska de små liven, de gråter en stund sen är det bra igen. Själv hade man ju klagat i veckor efteråt ;)
Hoppas hon mår bra nu. Kram JL
Men hon gjorde som de brukar och blev som en kamakazi pilot strax igen. Lärde sig ingenting av det som hände alltså.
Vi som har studsbollar till barn får väl vara glada när det "bara" blir lite blodvite. Kram.