Ibland, så där lite då och då, så är jag otacksam. Eller rättare sagt, jag känner mig otacksam. För jag dras med en känsla av att med vår bakgrund så "får" jag inte gnälla över föräldraskapets trista bitar.
Det där med att vara på samma jobb alla dagar i veckan på alla tider på dygnet.
Att alla dagar ser likadana ut.
Att lyssna på gnäll, skrik och gråt alla dagar om året.
Att byta blöjor.
Att mata.
Att inte ha så mycket vuxet sällskap.
Att inte få sova, äta och gå på toaletten.
Att kroppen är sliten och aldrig verkar återhämta sig riktigt.
Att det är stökigt och skitigt någonstans hela tiden.
Men ibland struntar jag i om jag är otacksam och känner mig less på det där i alla fall.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer