Cous-cous och jag pratade om sömnbrist. Om hur otroligt sjuk hennes vän hade blivit av att sova för lite.
Jag måste säga att jag har haft tur med mina ungar, trots all kolik, trots och utbrott, för sömnen har varit okej. Båda har vänt rätt på dygnet snabbt efter leverans. Båda har ätit ganska få gånger under natten. Polarn sover PEPPAR-PEPPAR lugnt och stillsamt mellan matningarna medan pyret däremot har en lite rastlös sömn men istället lätt för att somna.
Fast sömnbristen finns ju ändå där för man är ju inte vad man kan kalla utsövd, även om många andra småbarnsföräldrar har det värre, och det märks.
Reaktionsförmågan är något påverkad. Många gånger per dag blir det en slags konstpaus innan en handling utförs, ett svar på en fråga levereras eller en tanke når sitt slut.
Minnet är som bortglömt, allt måste skrivas upp om det ska ha någon chans att kommas ihåg.
Språket är ju lite... ...märkligt. Jag säger halva ordspråk, vilket ger dom märklig ny innebörd (Då blir du ju billig inte billig i drift apropå att tåla lite alkohol, till exempel), hittar på nya ord utan att ens försöka och sätter ihop meningar i helt fel ordning. Dessutom tar det allt från minuter till timmar innan jag märker eller kommer på vad jag har sagt. Ibland sluddrar jag lite när jag pratar också, vilket i kombination med övrigt beteende så som dimmig blick, vacklande steg och hormonella svallningar, skulle kunna ge bilden av någon som har något annat än vatten i flaskan.
Det där med sömn alltså.
Jag har aldrig varit den som sover halva dagen och jag sover bara på dagtid om jag är riktigt sjuk, så att få sova totalt ett par timmar mindre per natt borde inte göra så mycket. Kan man tycka.
Istället känns Cous-cous berättelse om sin kompis, som hamnade två veckor på sjukan, som en snar framtid. Eller som en riktigt skön semester.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer