Cous-cous och jag pratade om sömnbrist. Om hur otroligt sjuk hennes vän hade blivit av att sova för lite.
Jag måste säga att jag har haft tur med mina ungar, trots all kolik, trots och utbrott, för sömnen har varit okej. Båda har vänt rätt på dygnet snabbt efter leverans. Båda har ätit ganska få gånger under natten. Polarn sover PEPPAR-PEPPAR lugnt och stillsamt mellan matningarna medan pyret däremot har en lite rastlös sömn men istället lätt för att somna.
Fast sömnbristen finns ju ändå där för man är ju inte vad man kan kalla utsövd, även om många andra småbarnsföräldrar har det värre, och det märks.
Reaktionsförmågan är något påverkad. Många gånger per dag blir det en slags konstpaus innan en handling utförs, ett svar på en fråga levereras eller en tanke når sitt slut.
Minnet är som bortglömt, allt måste skrivas upp om det ska ha någon chans att kommas ihåg.
Språket är ju lite... ...märkligt. Jag säger halva ordspråk, vilket ger dom märklig ny innebörd (Då blir du ju billig inte billig i drift apropå att tåla lite alkohol, till exempel), hittar på nya ord utan att ens försöka och sätter ihop meningar i helt fel ordning. Dessutom tar det allt från minuter till timmar innan jag märker eller kommer på vad jag har sagt. Ibland sluddrar jag lite när jag pratar också, vilket i kombination med övrigt beteende så som dimmig blick, vacklande steg och hormonella svallningar, skulle kunna ge bilden av någon som har något annat än vatten i flaskan.
Det där med sömn alltså.
Jag har aldrig varit den som sover halva dagen och jag sover bara på dagtid om jag är riktigt sjuk, så att få sova totalt ett par timmar mindre per natt borde inte göra så mycket. Kan man tycka.
Istället känns Cous-cous berättelse om sin kompis, som hamnade två veckor på sjukan, som en snar framtid. Eller som en riktigt skön semester.
Kommentarer