Jag tog ett avbrott från tentaplugget för att gå och titta på resultatet av fotograferingen. Oh. My. Lord. Vi satt väl som små astmatiker och pep Åh!, flämtade Nämen! och suckade Naw under hela bildspelet. Lyckat med andra ord. Ni har så otroligt söta barn. sa fotografen och vi höll med. Livets lilla belöning för hårt arbete.
Hårt pluggande med galet mycket information att memorera belönades med godis.
Förra omgången plugg, gymnasienivån, belönades med att jag fick en härlig Greken att träffa och snacka skit med ibland. Eller att gå ut och äta middag med, som idag.
När jag åkte hem på pendeln kom en kvinna och satte sig mitt emot mig. Hon var sliten, luktade surt och hostade och snöt sig. I handen hade hon en sliten plastpåse med allt möjligt i, som en gammal trasig Metro hon tog upp och läste.
Kvinnan hon satte sig bredvid reste sig och gick till ett annat säte.
En annan kvinna var vid stationen efter på väg att sätta dig bredvid mig men tittade på kvinnan och gick vidare .
Yttligare en station senare klev en man, med blicken i mobilen, fram och satte sig bredvid henne, men slog upp blicken, reste sig och gick.
När det var min tur att kliva av hör jag att hon säger något till mig, men inte vad, så jag säger Ursäkta? och tar ur mina hörlurar. Tack för att du satt kvar. sa hon.
Jag visste inte vad man svarar på det och hummade bara något. Att bli belönad för att se en människa bakom elände. Det är där vi är alltså?
Fast när jag kom hem och nattade Pyret fick jag den finaste belöning av allt. När hon låg och gosade med sin Elmo och gnuggade tvättlapparna, som hon alltid gör för att somna, la hon plötsligt honom åt sidan och la båda sina händer i min hand och somnade.
Jag. Vann. Över. Elmo. Som. Nattis-tröst.
I am the champion.
Kommentarer