Den där hudlösheten som uppstår när man blir förälder, den man hade hört talas om men inte kan riktigt greppa innan de drabbar en. Hur vänjer man sig?
En rubrik om ett barn som förolyckas på en lekplats och ångesten väller in som en tsunami i själen.
En bild på ett gråtande barn i ett fjärran land drabbat av krig och elände och hjälplösheten gör ont på ett sätt som får ett brutet ben att kännas lindrigt.
En bok beskriver ett barns smärta och gråten blir ohejdbar.
All denna smärta och ångest som river och sliter i en på ett alldeles obarmhärtigt sätt bara på grund av ord och bilder som beskriver barn jag aldrig mött. Igenkänningsfaktorn, så klart, men den är så makalöst enorm. Det är så att jag inte vill läsa tidningar, se nyheter, läsa böcker, se filmer och serier eller ens höra längre för att den där ångesten som väcks är så utmattande.
Kan inte alla barn bara ha det bra så att vi päron kan få slappna av och läsa Aftonbladet eller ha filmkväll någon gång ibland? Från och med nu. Deal?
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer