Polarn har börjat prata. Eller vad man ska kalla det. Det är väl typ "Polarniska" som officiellt språk men väldigt ofta förstår vi det, vilket man kan säga underlättar kommunikationen oss emellan.
Nu är det inga långa utläggningar eller ens nära den nivå av snicksnack som Pyret levererade i samma ålder men i alla fall identifierbara ord som boll, banan, namnam (som innebär mat eller ätbara saker alltså, hon är lärd utifrån intresse), bada, bok, bil, traktor, öppna eller klassikern min!.
Den senare kombineras med ett ökat intresse för att sno saker, helst ätbara saker eller vad som helst som syrran visar intresse för. Det hon snor som inte går att äta har hon visat en förkärlek till att kasta, antingen bara hiva iväg saker, hårt, eller att söka upp närmaste papperskorg.
Jag har hört talas om att barn gör sånt men Pyret visade ytterst lite intresse för den aktiviteten, hon har aldrig kastat prylar i smyg och vi har inte behövt vaka över papperskorgar och toalettstolar. Nu kan vi konstatera att det är skitjobbigt.
Lika mycket som den utökade kommunikationen gör tillvaron lite lättare blir den snäppet mer komplicerad, för med ord kommer vilja, framförallt viljan att få sin vilja igenom. Hon har alltså börjat bestämt vilja saker, som hon försöker kommunicera, och vi försöker förstå. Ibland lyckas vi, ibland lyckas vi och säger nej. Det senare leder numer till ett ilsket vrål, krokodiltårar och stampade fötter.
...
Jag påminner här om att Pyret är i en "fas" som liknar ett känslomässigt minfält. Igen. Där det enda som hjälper är att dalta, lugna och trösta, även när det femtioelfte utbrottet inom en halvtimme levereras och orsaken är lika irrationell som irriterande.
Polarn får alltså utbrott hitan och ditan hon med nu, fast över att hon inte får sin mat på tre sekunder, för att hon inte får ta Pyrets napp, för att hon inte får sitta på pottan när Pyret ska använda den, för att hon inte får sin fruktmellis i likadan mugg som Pyret...
Jag får utbrott inombords, som en clown från 80-talets gatukonst som gråter på insidan, över alla utbrott och av att hänga i lekparker. Att sitta en timme i en sandlåda och hålla uppe intresset, för att sen övervaka att två kamakazipiloter inte kastar sig huvudstupa utför rutschkanan är fasiken inte "roligt". För mig. Det gör att de blir trötta och nöjda, vilket gör mig väldigt nöjd, men det är inte "roligt".
Kommentarer