När man har ett jobb där man får se vad de sämre sidorna hos människor kan göra, behövs det en motpol för att balansera upp sinnesstämningen.
En gammal bild för att påminna om att det naturliga är att hjälpa varandra på vägen.
Vad är bättre än att hämta två sprudlande arvsmassor och ta en omväg på promenaden hem.
Att få höra om alla tankar och funderingar de har och påminnas om hur självklart och enkelt saker kan vara.
Som lyckan i att få ge fröknarna en hemmagjord present och få uppleva stoltheten i att göra någon glad.
Som att få dela med sig av att ha fått lära sig något nytt.
Som att få berätta om hur himla rolig den nya kompisen är.
Som att få fundera på om skrönorna om läskiga figurer är sanna eller inte.
Som att få sjunga den nya sången de övar på.
Som att berätta om den helt fantastiska lunchen.
Som att avslöja vad skolans egen kalender innehöll.
Hela tiden håller de i varsin hand för att de ännu inte blivit för stora för att låta bli. Och jag låter stegen trava på lite extra långsamt för att det värmer så att höra de där uppspelta, nyfikna och snälla rösterna. Det finns ju det som är fint med människor också, egentligen så mycket mer bra än det som är sämre, ibland är man bara i sammanhang som påminner för mycket om den ena sidan.
Kommentarer