Efter den tjurigaste förmiddagen på länge hade jag inte så höga förhoppningar om eftermiddagens inbokade fotografering.
För si så där hundra år sen, innan alla förkylningar och när vi senast besökte öppna förskolan, så var vi på plats när man hade möjlighet att boka in sig för att föreviga sin avkomma. Själva fotandet var gratis, sen betalade man för det man ville ha om resultatet var tillfredsställande.
Med tanke på avkommans humör idag var det just den biten som kändes trygg, för vem vill betala för bilder på gråtandesnorigtmonster.
Under vilt protesterande fick jag på damen en söt, brun, manchesterklänning, cerise tröja, vita strumpbyxor, rosa randiga sockeplast och ett rosa hårspänne. Jättefint. Fast inte till gråtandesnorigtmonster.
Men vi fick potentiellt fina bilder, hör och häpna. Där hon satt på huk och fångade färgglad boll, där hon stod och kliade sig i håret och närbilder där hon log stort. Mellan poserna var hon dock lite skraj för fotografen. Jag tror att han var läskig för att han försökte lite för mycket, han tenderade att kännas lätt hysterisk. Pyrets bff var inte heller särskilt imponerad eller charmad av honom. Fast man får väl respektera att den stackars mannen inte hade världens lättaste uppdrag.
Resultatet får vi om några dagar, eller vad han sa.
Jag är mest nöjd över att ett besök på öppna förskolan, en fotografering och en fika gick utan allt för mycket gnäll. Det fick hon tydligen ur sig på förmiddagen och sparade till efter att vi kom hem.
För si så där hundra år sen, innan alla förkylningar och när vi senast besökte öppna förskolan, så var vi på plats när man hade möjlighet att boka in sig för att föreviga sin avkomma. Själva fotandet var gratis, sen betalade man för det man ville ha om resultatet var tillfredsställande.
Med tanke på avkommans humör idag var det just den biten som kändes trygg, för vem vill betala för bilder på gråtandesnorigtmonster.
Under vilt protesterande fick jag på damen en söt, brun, manchesterklänning, cerise tröja, vita strumpbyxor, rosa randiga sockeplast och ett rosa hårspänne. Jättefint. Fast inte till gråtandesnorigtmonster.
Men vi fick potentiellt fina bilder, hör och häpna. Där hon satt på huk och fångade färgglad boll, där hon stod och kliade sig i håret och närbilder där hon log stort. Mellan poserna var hon dock lite skraj för fotografen. Jag tror att han var läskig för att han försökte lite för mycket, han tenderade att kännas lätt hysterisk. Pyrets bff var inte heller särskilt imponerad eller charmad av honom. Fast man får väl respektera att den stackars mannen inte hade världens lättaste uppdrag.
Resultatet får vi om några dagar, eller vad han sa.
Jag är mest nöjd över att ett besök på öppna förskolan, en fotografering och en fika gick utan allt för mycket gnäll. Det fick hon tydligen ur sig på förmiddagen och sparade till efter att vi kom hem.
Kommentarer