Fortsätt till huvudinnehåll

Pyjamasparty.

Igår kväll fick pyret åka iväg och kolla in Herr B.o.B.s pyjamasklubb, som var en idealisk plats för henne; stor yta, golv täckt med träningsmattor och en drös barn under arton att spana på. Det lilla energimonstret kröp och gick ett halvt maraton fram och tillbaka över lokalen och avslutade med att flirta in sig hos lokalens personal ("Åh vilken sötnos! Och vilken underbar kappa hon har på sig!" Jag hade inte hjärta att tala om att kappan var en jacka som blir till en kappa på vår minimänniska).
Nu var detta träningspass alldeles perfekt, för det gjorde att hon somnade fort och sov som en stock under natten så hon stördes inte det minsta av mitt pyjamasparty. Mitt egna. Med bara mig själv och min torrhosta som deltagare.
Jag spenderade andra natten i rad på soffan där jag sov en timme, hostade en timme, sov en timme, hostade en timme, sov en timme, hostade en timme och så vidare. Eller inte bara det, jag drack mycket för att hjälpa hostan att vila från sitt hårda arbete en stund, vilket gjorde att jag måste gå och kissa varannan timme. Dessutom fick jag sitta och sova för att minimera hostan, vilket gjorde att jag fick försöka fluffa upp en kuddhög bakom ryggen med jämna mellanrum, för att kunna sitta lite på sidorna, för att inte få ont i höften.
Det blev några gråtattacker av utmattning under natten och en på morgonen när jag kände att jag hade kunnat sova en liten stund men maken måste gå till jobbet.
Idag har jag därför varit tävlande i Årets morsa genom att ge pyret exakt vad hon velat ha, när hon velat ha det, matat henne med precis vad som helst som hon går med på att peta i sig utan att protestera och villigt sövt henne två gånger (!) enligt konstens alla regler så snart hon verkat det minsta pömsig. Det var väl tur att hon fick den där träningsturen igår för idag blir det minimalt med motion och pedagogik.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.