Jag fick sitta en stund på en gräsmatta och äta en hemgjord halloumi- och rödbetssallad och fika. Jag lyckades dessutom dra ut på utevistelsen genom att dra runt arvsmassorna mellan husen på Torekällberget. Jag var själv trött på det där utmattade sättet, så det kanske inte gjorde så mycket att mina dna-kopior var lite motvilliga, min kropp var också det. Vi får se om det är en ny förkylning eller pollen, juryn är inte enig än.
Det hade kanske kunnat gjorts mer av dagen, kanske inte. Med en glass på balkongen innan middag och en fika med mammakompisen till kvällen känns det ändå som att jag fått ut mycket av dagen. De viktigaste ingredienserna finns ändå där.
En annan viktig ingrediens är att få se Pyret växa upp. Hon har klurat på det där att hon snart ska lämna pedagogerna på förskolan. Idag kom hon på att hon ville göra armband till var och en, och kokerskan, med deras namn på, och lämna i avskedspresent. Så hon har börjat sammanställa sådana.
Jag svämmar över av stolthet samtidigt som hjärtat brister inför det avsked hon ska ta. Vad är det vi utsätter barnen för egentligen, när vi rycker dem från förskola till skola och sen vidare till högstadiet och gymnasiet. Från total trygghet till okänt territorium. Det kommer gå bra, det kommer bli fint, det är bra träning för framtiden, det kommer bli lärorikt. Men ändå, nog känns det i mig. Hon lämnar något hon känner så väl och människor hon tycker så mycket om, för en helt ny värld. Det är ju lite läskigt för en vuxen så hur är det för en femåring.
Kan jag inte bara få hålla henne hos mig istället, när man tänker efter.
Kommentarer