Mellan gråtattacker och preggognäll så väntar jag på julen.
Japp, jag vill ha mer jul.
Jag.
Jag vill göra knäck, ischoklad, baka lussekatter och bygga pepparkakshus. Var kommer det ifrån? Jag har inte gjort knäck sen jag var liten, ischoklad och lussekatter är enklare att köpa och pepparkakshus blir ju aldrig uppätet för att det är jätteäckligt efter nyår. Om man inte skulle sno vännernas tradition och spränga pepparkakshuset efter helgerna. Det låter så vansinnigt roligt. Och väldigt B.o.B.:igt.
Varje dag kliar det i fingrarna för att få upp granen, men jag håller mig för att jag misstänker att pyret också kommer gilla granen. Fast inte på ett sätt som inger frid och glittrande ögon. Eller jo, ögonen lär glittra, av rackartyg.
Jag vill ha snö så att vi får en vit jul, så att pyret kan åka sin pulka på juldagen. Vit jul som knappt existerar i vår del av landet, men varje år, nästan, blir man besviken i alla fall och i år ännu mer.
När jag hämtade adventsdekorationerna ville jag så gärna plocka med keramiktomtar, små ljusstakar och annat pynt. Sen blev jag lite besviken för att jag tänkte att de kommer ändå inte få stå ifred för vår marodör, så det är ingen idé att de följer med ner från vinden.
Redan nu börjar jag förbereda mig för när julaftonskvällen sänker besvikelsen över mig. Besvikelsen över att det redan är över, att julen är en illusion som bara varar i några få timmar. Men samtidigt tröstar jag mig med att om några år, när pyret och polarn är lite större, så kommer julen återta något av den magi som den förde med sig när jag själv var liten.
Sen inser jag att när pyret och polarn blir lite större så kommer jag bli en julzilla som tvingar dom att baka och klä granen. För julenärminsannroligochnutittarnipåKalleAnkafördetgjordemammanärhonvarliten.
Stackars barn.
Fast de får väl stå ut med det, för en hobbyanalys av denna märkliga personlighetsförvandling från Grinchen till Tomtemor-wannabe gör gällande att det är de små liven som är orsaken.
Japp, jag vill ha mer jul.
Jag.
Jag vill göra knäck, ischoklad, baka lussekatter och bygga pepparkakshus. Var kommer det ifrån? Jag har inte gjort knäck sen jag var liten, ischoklad och lussekatter är enklare att köpa och pepparkakshus blir ju aldrig uppätet för att det är jätteäckligt efter nyår. Om man inte skulle sno vännernas tradition och spränga pepparkakshuset efter helgerna. Det låter så vansinnigt roligt. Och väldigt B.o.B.:igt.
Varje dag kliar det i fingrarna för att få upp granen, men jag håller mig för att jag misstänker att pyret också kommer gilla granen. Fast inte på ett sätt som inger frid och glittrande ögon. Eller jo, ögonen lär glittra, av rackartyg.
Jag vill ha snö så att vi får en vit jul, så att pyret kan åka sin pulka på juldagen. Vit jul som knappt existerar i vår del av landet, men varje år, nästan, blir man besviken i alla fall och i år ännu mer.
När jag hämtade adventsdekorationerna ville jag så gärna plocka med keramiktomtar, små ljusstakar och annat pynt. Sen blev jag lite besviken för att jag tänkte att de kommer ändå inte få stå ifred för vår marodör, så det är ingen idé att de följer med ner från vinden.
Redan nu börjar jag förbereda mig för när julaftonskvällen sänker besvikelsen över mig. Besvikelsen över att det redan är över, att julen är en illusion som bara varar i några få timmar. Men samtidigt tröstar jag mig med att om några år, när pyret och polarn är lite större, så kommer julen återta något av den magi som den förde med sig när jag själv var liten.
Sen inser jag att när pyret och polarn blir lite större så kommer jag bli en julzilla som tvingar dom att baka och klä granen. För julenärminsannroligochnutittarnipåKalleAnkafördetgjordemammanärhonvarliten.
Stackars barn.
Fast de får väl stå ut med det, för en hobbyanalys av denna märkliga personlighetsförvandling från Grinchen till Tomtemor-wannabe gör gällande att det är de små liven som är orsaken.
Kommentarer