Fortsätt till huvudinnehåll

Roligast just nu.

Pyret har hittat, och förstått hur man anväder, knappen på vår golvlampa. Vilket medför att om någon kikar in i vårt vardagsrum tidiga kvällar så kan man tro att vi har knattedisco här hemma. Vilket man i och för sig har rätt i.
Ett annat stort intresse är skruvkorkar, som till flaskor, burkar och barnsmoothies. Där jagar damen upp sig kopiöst i sina försök att skruva på korken på respektive behållare. Även när hon lyckas få fast den, vilket jag tycker är en otrolig bedrift, så muttrar och väser hon som en argsint Gollum för att demonstrera sitt missnöje.
Tekniken i gåendet håller på att finslipas. Så hon går. Överallt. Hela tiden. Faktum är att hon försöker springa. Med de där korta, ostadiga och ovana benen. Hon ramlar också just därför. Överallt. Hela tiden.
Att stänga dörrar är ju rätt kul också. Alla dörrar har dörrstoppar, som gör dom så där härligt sega att flytta på, sen kan man gömma sig bakom dörren och leka tittut med mamma, pappa eller katten. Tills man råkar dra igen dörren lite för mycket utan att få upp den igen och blir fast på fel sida. Då skriker man högt tills fångvaktaren släpper ut en och slutar tvärt att leka den dumma leken.
Eftersom damen numer kan gå utan stöd så måste man väl hitta ny användning för gåvagnen. Så man står i den istället. Med lite tur kan man få en åktur, som en liten gladiator. Eller sittande åktur, som en passagerare till Kenny Bräck.
Fast vilken sekund som helst är de här sakerna inte alls roliga längre, då kommer nya nöjen och besattheter.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.