Jag bestämde mig igår, när pyret satte ner den lilla foten för femtioelfte gången, nu var det min tur att vinna.
Hon är ju ganska... ...bestämd, kan man säga. Nu när hon gärna går så vill hon kombinera det där och bestämma var alla ska gå. Hon greppar bestämt ett finger och drar iväg en tills hon drar i fingret igen vilket betyder att man ska lyfta upp henne.
Det är inte alltid vi är överens där.
Ibland vill jag inte gå dit hon vill och ibland orkar jag inte lyfta upp henne. Framåt våren ska hon ju också dela sin tid med en annan knodd, så hon kommer få använda sina egna ben lite mer och göra sina spännande utflykter i hemmet på egen hand.
Så igår tog jag ett djupt andetag och gav mig in i slaget.
Hon ville bli upplyft, jag vägrade, hon la sig ner på golvet och skrek, så totalt kränkt.
Jag tog hennes hand och forsatte gå, hon bytte taktik, sprang förbi mig och kastade sig runt mina ben, fortfarande skrikandes.
Jag tog hennes hand och fortsatte gå, hon kastade sig på golvet igen.
Jag gick in i hennes rum, satte mig på golvet och sa till henne att komma, vilket hon gjorde efter några till vändor ner på golvet. Hon kastade sig i min famn, så vansinnigt ledsen, för att bli tröstad, men är samtidigt så kränkt att hon krumbuktar oavbrutet.
Här uppstår konflikten inombords. Jag lider av att ha gjort henne så ledsen, samtidigt som jag med förståndet förstår att hon inte alltid kan få sin vilja igenom och att hon överreagerade en aning.
Så jag kramar för att trösta mig själv lika mycket som för att trösta henne. Men hon lugnar sig till slut. Hon slutar gråta, hulka och krumbukta, kramas lugnt tills hon kliver ur min famn och börjar leka med sitt kök.
Jag vann.
Helt otroligt.
Jag blir tydligen också förlåten eftersom hon generöst börjar ge mig kastruller och glas.
Jag blev så stolt, över mig själv som stod emot och över henne som gav sig.
Sen fick jag ju så klart utkämpa samma strid imorse igen men det blir så mycket lättare när man vet att man kan vinna.
Hon är ju ganska... ...bestämd, kan man säga. Nu när hon gärna går så vill hon kombinera det där och bestämma var alla ska gå. Hon greppar bestämt ett finger och drar iväg en tills hon drar i fingret igen vilket betyder att man ska lyfta upp henne.
Det är inte alltid vi är överens där.
Ibland vill jag inte gå dit hon vill och ibland orkar jag inte lyfta upp henne. Framåt våren ska hon ju också dela sin tid med en annan knodd, så hon kommer få använda sina egna ben lite mer och göra sina spännande utflykter i hemmet på egen hand.
Så igår tog jag ett djupt andetag och gav mig in i slaget.
Hon ville bli upplyft, jag vägrade, hon la sig ner på golvet och skrek, så totalt kränkt.
Jag tog hennes hand och forsatte gå, hon bytte taktik, sprang förbi mig och kastade sig runt mina ben, fortfarande skrikandes.
Jag tog hennes hand och fortsatte gå, hon kastade sig på golvet igen.
Jag gick in i hennes rum, satte mig på golvet och sa till henne att komma, vilket hon gjorde efter några till vändor ner på golvet. Hon kastade sig i min famn, så vansinnigt ledsen, för att bli tröstad, men är samtidigt så kränkt att hon krumbuktar oavbrutet.
Här uppstår konflikten inombords. Jag lider av att ha gjort henne så ledsen, samtidigt som jag med förståndet förstår att hon inte alltid kan få sin vilja igenom och att hon överreagerade en aning.
Så jag kramar för att trösta mig själv lika mycket som för att trösta henne. Men hon lugnar sig till slut. Hon slutar gråta, hulka och krumbukta, kramas lugnt tills hon kliver ur min famn och börjar leka med sitt kök.
Jag vann.
Helt otroligt.
Jag blir tydligen också förlåten eftersom hon generöst börjar ge mig kastruller och glas.
Jag blev så stolt, över mig själv som stod emot och över henne som gav sig.
Sen fick jag ju så klart utkämpa samma strid imorse igen men det blir så mycket lättare när man vet att man kan vinna.
Kommentarer