Först lär man sig krypa, sen lär man sig gå, sen lär man sig att springa.
Pyret har också tagit det i den ordningen men kanske missat att läsa mellan raderna, alltså att det är en god idé att behärska den ena konsten innan man ger sig på nästa. Hon har förvisso blivit riktigt duktig på att gå fast kanske inte så duktig att det är dags att ge sig på springandet. Men som med alla andra uppmaningar och förmaningar struntar hon tunt i vad jag säger och tycker och rusar iväg. Med blandade resultat. Jeeeeessseeeesss vad den där ungen kommer få blåmärken och skrapsår genom livet och vad jag kommer sträcka muskler i mina försök att fånga henne.
Hon är ju liksom all over the place. Hela tiden.
Jag vänder mig om i två sekunder och hon har hunnit tvärs genom lägenheten och håller som bäst på att klättra upp på vardagsrumsbordet. Jag tar ner henne på golvet och vips så är hon i hallen och öppnar vitrinskåpet. Jag går dit och stänger dörren och simsalabim så är ungen i sitt rum och öppnar blöjhinken. Hon roar sig med en bok i lugn och ro så jag passar på att sitta ner och vila men nä, då står hon buhu:ande vid mina fötter, klättrar upp i mitt knä, för att sen börja klättra runt i mitt knä.
När jag suckar över att polarn i magen är mer aktiv och har fått fler störningsvarningar än vad pyret var och fick när hon bodde där så skrattar folk lite och säger ord som vad roligt, charmigt, härligt, och bra.
Nej. Det är inte rätt ord. Skrämmande, oroväckande, nervöst, och magsårsbildande är mer passande.
Kommentarer