Meningslöst.

Jag orkar inte.

Så tänker jag ungefär hundrafjorton gånger om dagen. 

Jag orkar inte en hel drös med saker, som att bråka med pyret om digitalboxen, vitrinskåpet, olämpliga saker att stoppa i munnen och alla andra saker vi tycker olika om. 

Som att försöka få henne att somna, eftersom hon krumbuktar så himmelens mycket då, vilket leder till små armbågar och knän som landar i preggo magen. 

Som att ta en promenad om dagen, eftersom det leder till aj lite varstans. 

Som att städa eftersom att det är en sån sak som pyret och jag blir lite oense om. 

Som att säga nej och skapa dagens trehundrade utbrott. 

Som att försöka utfodra det lilla monstret när hon bara säger uuuuhhhhnnnnnnnn!!! och kniper ihop munnen som respons. 

Som att bära runt på pyret.

Som att ha ont överallt. Som att inte ha någon ork. Som att vara uttråkad. Som att sova dåligt. Som att vara godissugen. Som att laga mat. Som att bli dragen i håret. 

Som att känna Jag orkar inte hundrafjorton gånger om dagen.

För den är ju så meningslös, den tanken. Jag har ju inget val, jag måste orka lite till, hela tiden. Orka bråka, söva, röra på mig, städa, säga nej, utfodra, bära, ha ont, vara trött, vara uttråkad, sova dåligt, stå emot godissug, laga mat, bli dragen i håret. Det är mitt jobb.

Jag undrar hur många gången jag måste gå runt och tänka den helt uppenbart meningslösa tanken, med en liten tår i ögat, innan hjärnan ger upp. Innan det är en sån där känslomässig respons som den rensar bort och ignorerar eftersom den inte leder till någonting alls.

Så många gånger som jag har tänkt den utan att det ger någon som helst belöning så borde det vara nära en avtrubbning nu.

Resignationen ska bli skön.