Fortsätt till huvudinnehåll

Polarn och jag.

Vi var på kontroll idag, polarn och jag. Förutom att kontrollera de vanliga värdena och bli skrämd av att polarn gjorde en karatespark precis när hon skulle lyssna på hjärtljudet, så frågade barnmorskan hur jag mådde.
Jag svarade ärligt att det vill jag helst inte svara på. För av någon anledning så skäms jag alltid över att erkänna när jag mår dåligt eller har ont. Det måste vara svenne-genen jotackdetärbarabra som gör sig påmind.
Men jag sa som det var ändå, för det är bra att utsätta sig för det man tycker är obehagligt. Vi gick igenom när, var, hur och varför det gör ont. De varför som inte riktigt gick att bli klok på ska doktorn få klura över om några dagar, vi delar generöst med oss av gåtorna.
Sen kom frågan: Orkar du med då?
Vad svarar man på det? Nej. Men jag är hemma med en galen ettåring så... För det finns ju inget att göra åt saken och fast man inte orkar så orkar man ju alltid lite till. Och lite till. Och lite till.
Nu när det snart är nytt år så är det dags att skaffa en ny väggalmenacka. Jag tror att jag ska köpa en röd penna också och göra ett stort fett kryss för varje avklarad dag. Just för att markera att man orkar lite till och att det går framåt.
Pedagogiskt så det dånar.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.