Polarn och jag.

Vi var på kontroll idag, polarn och jag. Förutom att kontrollera de vanliga värdena och bli skrämd av att polarn gjorde en karatespark precis när hon skulle lyssna på hjärtljudet, så frågade barnmorskan hur jag mådde.
Jag svarade ärligt att det vill jag helst inte svara på. För av någon anledning så skäms jag alltid över att erkänna när jag mår dåligt eller har ont. Det måste vara svenne-genen jotackdetärbarabra som gör sig påmind.
Men jag sa som det var ändå, för det är bra att utsätta sig för det man tycker är obehagligt. Vi gick igenom när, var, hur och varför det gör ont. De varför som inte riktigt gick att bli klok på ska doktorn få klura över om några dagar, vi delar generöst med oss av gåtorna.
Sen kom frågan: Orkar du med då?
Vad svarar man på det? Nej. Men jag är hemma med en galen ettåring så... För det finns ju inget att göra åt saken och fast man inte orkar så orkar man ju alltid lite till. Och lite till. Och lite till.
Nu när det snart är nytt år så är det dags att skaffa en ny väggalmenacka. Jag tror att jag ska köpa en röd penna också och göra ett stort fett kryss för varje avklarad dag. Just för att markera att man orkar lite till och att det går framåt.
Pedagogiskt så det dånar.