Fortsätt till huvudinnehåll

Gott Nytt År.

Vi hade turen att få fira in det nya året med mammakompisen och hennes familj. Med hjälp av gott sällskap och god mat lyckades vi alla hålla oss vakna tillräckligt länge för att gå ut på bergsknallen vid tolvslaget, och se på fyrverkerierna med ett glas bubbel i handen. Väldigt sociala-medier-vänligt, fast vi tog inga bildbevis.

Eftersom det är en ansenlig bit att promenera hem så hade vi grävt ut vagnarna ur förrådet och kunde skjutsa hem arvsmassorna inbäddade i varsin filt. Pyret slocknade ganska omedelbart, medan Polarn pratade oavbrutet i 20 minuter, blev tyst i fem och sov de sista fem minuterna innan vi kom hem. Fattar inte hur de orkar. Lite osedvanligt sov de i alla fall ända till 9:30. Yey sovmorgon. Mot en muta på fem kronor kunde vi ligga och dra oss två minuter extra, eftersom den gjorde att arvsmassorna plockade iordning frukosten.

För att motarbeta deras sovmorgon och ha någon chans att få dem i säng innan midnatt idag, tog vi en två timmar lång promenad i solskenet. Det var skönt att få röra på sig efter alla lata dagar.

Det är väl nu man ska reflektera över året som gått och försöka dra några kloka slutsatser om det. Lite sådär pretentiöst. Kanske tar jag mest med mig att det lönar sig våga hävda sig själv lite mer, att jag ska våga tro på vad jag kan. Samtidigt som jag uppenbarligen är rätt usel på att ta hand om mig själv, eftersom min känsla från året som gått är en där jag mest minns trötthet, stress och värk. Trots att det rent objektivt var ett år med stora bedrifter och trygghet, såsom en universitetsexamen och ett fast jobb.

Med det sagt får jag väl ha som mål för året som påbörjats att ta för mig mer, stå på mig, våga säga ifrån och försöka få bort symtomen av stress. Borde inte vara så orimligt, men jag har en känsla av att det kommer vara en utmaning att få till. Dessutom längtar jag efter att få läsa mer igen, få in lite mer träning än de dagliga promenaderna och att virka mer. Inte heller så orimliga mål kan tyckas.

En annan sak jag önskar för det nya året är att resa mer, stort som smått. Så därför börjar vi året med det.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.