Fortsätt till huvudinnehåll

Plågsamt.

Jag gillar inte att ha fel.
Jag tycker att det är jobbigt.
Jag är också en dålig förlorare.
Jag antar att detta hör ihop.
Nu måste jag erkänna att jag har haft fel.
Fifan vad jobbigt.
Ända sen den kom så har jag bestämt hävdat att den däringa Paddan, sicken onödig pryl!
Jag menar, jag har en liten bärbar dator, det är ju mycket bättre.
Ändå har jag idag spenderat timmar åt att leka med makens gamla Padda, som nu är min.
Jag har insett att jag kan byta ett stort anteckningsblock, och en god bok som ska släpas fram och tillbaka till skolan, mot en liten platta. Och jag kan på en lite större skärm kolla hela wida wärlden om jag får tråkigt, titta på filmer, eller skvallra med er.
Jo, det har jag kunnat på mobilen med, men jag är ju gammal nu och har förutom dålig syn också blivit rätt bekväm av mig.
Jag kan alltså leka, och ha praktisk användning för Paddan.
Så, ytterst, ytterst, ytterst motvilligt, här kommer det....
Jag... Hade... Fel.
Usch.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...