Jag har fått antibiotika.
Det är grejer det.
Halsen har redan närmat sig sitt normala utseende, och jag kan äta annat än flytande.
Men hostan...
Det fungerar inte riktigt att sitta och gråta mitt i natten för att man hostar som om revben ska knäckas, lungor sprängas och kräkas upp, och huvudet vill explodera.
Det som får tårarna att springa läck är dock främst insikten om att jag hostar så snart jag lutar mig tillbaka, även när jag sitter upp, alltså måste jag försöka sova sittande, medan jag lutar mig framåt.
Då börjar gråta som en treåring.
För det går inte, jag hittar ingen ställning som jag kan somna i.
Maken försöker hjälpa till med kreativiteten mitt i natten, han bygger en sovställning av kuddar, som inte funkar.
Och jag är ju så trött, så fullkomligt slutkörd efter alla förkylningar, den senaste veckans feber, värk, besvikelse, värken vid varje andetag, och av att ha levt på soppa i flera dagar.
Så jag bryter ihop.
Mitt i galenskapen tänker jag att det är bra, för då blir jag ännu tröttare, och ju tröttare jag blir, desto större chans att jag till slut kan sova precis hur som helst.
Och precis så blir det.
Jag sover till sist en hel timme mellan 5 och 6, och ytterligare en mellan 6.30 och 7.30.
Sittandes, i soffan, lutande över soffkuddar som bildar en stor hög.
Så även om jag är imponerad och oändligt tacksam för antibiotikans hjälp med onda halsen, så ber jag allra ödmjukast om ett litet mirakel till; börja hjälpa mot onda hostan också.
Det är grejer det.
Halsen har redan närmat sig sitt normala utseende, och jag kan äta annat än flytande.
Men hostan...
Det fungerar inte riktigt att sitta och gråta mitt i natten för att man hostar som om revben ska knäckas, lungor sprängas och kräkas upp, och huvudet vill explodera.
Det som får tårarna att springa läck är dock främst insikten om att jag hostar så snart jag lutar mig tillbaka, även när jag sitter upp, alltså måste jag försöka sova sittande, medan jag lutar mig framåt.
Då börjar gråta som en treåring.
För det går inte, jag hittar ingen ställning som jag kan somna i.
Maken försöker hjälpa till med kreativiteten mitt i natten, han bygger en sovställning av kuddar, som inte funkar.
Och jag är ju så trött, så fullkomligt slutkörd efter alla förkylningar, den senaste veckans feber, värk, besvikelse, värken vid varje andetag, och av att ha levt på soppa i flera dagar.
Så jag bryter ihop.
Mitt i galenskapen tänker jag att det är bra, för då blir jag ännu tröttare, och ju tröttare jag blir, desto större chans att jag till slut kan sova precis hur som helst.
Och precis så blir det.
Jag sover till sist en hel timme mellan 5 och 6, och ytterligare en mellan 6.30 och 7.30.
Sittandes, i soffan, lutande över soffkuddar som bildar en stor hög.
Så även om jag är imponerad och oändligt tacksam för antibiotikans hjälp med onda halsen, så ber jag allra ödmjukast om ett litet mirakel till; börja hjälpa mot onda hostan också.
Kommentarer