Fortsätt till huvudinnehåll

Ett mirakel till.

Jag har fått antibiotika.
Det är grejer det.
Halsen har redan närmat sig sitt normala utseende, och jag kan äta annat än flytande.
Men hostan...
Det fungerar inte riktigt att sitta och gråta mitt i natten för att man hostar som om revben ska knäckas, lungor sprängas och kräkas upp, och huvudet vill explodera.
Det som får tårarna att springa läck är dock främst insikten om att jag hostar så snart jag lutar mig tillbaka, även när jag sitter upp, alltså måste jag försöka sova sittande, medan jag lutar mig framåt.
Då börjar gråta som en treåring.
För det går inte, jag hittar ingen ställning som jag kan somna i.
Maken försöker hjälpa till med kreativiteten mitt i natten, han bygger en sovställning av kuddar, som inte funkar.
Och jag är ju så trött, så fullkomligt slutkörd efter alla förkylningar, den senaste veckans feber, värk, besvikelse, värken vid varje andetag, och av att ha levt på soppa i flera dagar.
Så jag bryter ihop.
Mitt i galenskapen tänker jag att det är bra, för då blir jag ännu tröttare, och ju tröttare jag blir, desto större chans att jag till slut kan sova precis hur som helst.
Och precis så blir det.
Jag sover till sist en hel timme mellan 5 och 6, och ytterligare en mellan 6.30 och 7.30.
Sittandes, i soffan, lutande över soffkuddar som bildar en stor hög.
Så även om jag är imponerad och oändligt tacksam för antibiotikans hjälp med onda halsen, så ber jag allra ödmjukast om ett litet mirakel till; börja hjälpa mot onda hostan också.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän