Fortsätt till huvudinnehåll

Ett...två...tre...fyra...

Jag har varit och handlat idag.
Det är lönehelg.
Jag känner mig som löjliga lantisen som blir chockad över hur folk beter sig.
Och jösses vad jag räknar till tio många gånger om för att inte börja skrika på folk.
Som när en vuxen kvinna helt fräckt går före en tonåring i kön.
Hallå!? Vad gör du!?
Människor går rakt in i andra utan att ens be om ursäkt.
Knuffar sig fram för att de inte orkar vänta i någon sekund extra.
Skriker åt varandra i affären.
Andas och använd lite hyfs mot varandra så lever ni längre.
Och jag ska försöka att inte lägga märke till hur ohyfsade och osympatiska människor är, för det höjer mitt blodtryck och förkortar mitt liv.
Men just idag var B.o.B. faktorn rätt hög.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän