Fortsätt till huvudinnehåll

Den där medicin-cykeln igen.

Så lever jag by-proxy i en medicin-cykel åter igen. Pyret får Nurofen eftersom Alvedon inte riktigt hjälpte, eller de hjälper egentligen lika mycket bara att de har olika lång verkningstid.

Dagen.
Hon börjar gråta direkt när hon vaknar och då är febern nära 40 grader. Hon får medicin men det tar närmare ett par timmar innan hon börjar röra sig och vill "hitta på något", då är tempen nere på 38.7.
Jag tog med henne ner till affären där hon fick välja vad hon ville eftersom hon inte vill äta och då är allt näring i någon form. Hon ville ha Sandwish-glass, rån, banan, äpple, kanelbulle och smörgås.
En tur till affären utanför porten räckte, sen ville hon hem. Hon ville lägga några pussel, göra en pärlplatta och göra en bok innan febern började stiga igen och hon la sig i soffan för att titta på Hitta Nemo.
Under dagen lyckades hon, trots fritt val, ändå bara peta i sig två tuggor på glassen, en halv smörgås, en mikro-tugga på bullen, några teskedar yoghurt, en halv köttbulle och några makaroner och till middag åt hon några oliver. Hon klagar på ont i munnen men vi ser inget särskilt, möjligen lite prickar i gommen så kanske är det körtelfeber eller nåt då.
Mer Nurofen, en timme sömn och en timme gråt och sitta i knät, så orkade hon arbeta upp lite ork för att busa en stund med sin efterlängtade syster när hon kom hem. Eller om systern hade längtat mest efter Pyret.
Lagom till läggdags började febern stiga igen.

Si sådär 7 timmar mellan doserna, en till två timmar stegring och två timmar innan det lättar, det lämnar tre timmar av hyfsat mående, gånger två.
Vi hoppas på en bättre morgondag.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...