Måltider kan ju kännas som en krigszon när det sitter en tvåårig och en treåring vid bordet.
Treåringen vill hitta på ursäkter för att slippa sitta still och för att slippa äta, så följaktligen är det ett evigt upp och ner från barnstolen som gäller.
Tvååringen har "bara" sitta still-problemet att handskas med, fast i någon slags överallthelatiden variant.
Häromdagen sa jag till den minsta av damerna med skärpa när hon för hundrade gången gjorde något - och jag kommer inte ens ihåg vad - ur hennes breda reportrar av myror i brallan show. Kanske satt hon sig på knäna istället för rumpan, kanske lutade hon sig över bordet, kanske vevade hon runt med besticken farligt nära någons öga, kanske höll hon på att vifta ner tallrik eller glas. Någon tornado liknande incident gällde det i alla fall och jag sa till i stil med standardutförande:
"Nej. Inte göra så Polarn!"
Varpå den marginellt större damen utbrister:
"Du får inte skrika så dumt åt min syster!"
Alltså åh!
Samtidigt som jag förklarade att jag varken skrikit eller sagt något dumt till Polarn så fick jag ju lov att överrösa Pyret med beröm för att hon försvarade sin syster. Det är ju liksom syskonkärlek delux.
Helt underbart.
Om jag nu bara kunde överföra den kärleken till när de vill ha samma sak samtidigt...
Kommentarer