Jag vaknade med sömnbrist på en helt ny nivå, kanske för att Pyret låg och grät och hade ont någonstans i munnen eller halsen, hela natten igenom. Eller kanske för att hon sov hela natten i sin egen säng i fem dagar på raken innan hon blev sjuk, så att man hann vänja sig vid att ha sängen för sig själv lagom tills man skulle dela den med karatemästaren igen.
Jag lyckades i alla fall kliva upp när Polarn väckte mig. Jag lyckades utfodra oss, klä på oss, packa ihop våra saker och får iväg oss till förskola och högskola.
På vägen till min skola gick jag igenom materialet till föreläsningen jag missade vid gårdagens vab, då kände jag att jag var redo att ge upp hela den där högskole-grejen.
Sen gick jag igenom det vi skulle ägna oss åt på dagens workshop, då blev jag lite gråtfärdig.
Sen började jag titta på hur vi skulle hinna med våra grupparbeten kombinerat med vab imorgon igen och blev tokstressad och alldeles tom på en gång.
Men så kom bästa klassisen, tillika Pyrets stora kärlek, och vi röjde undan ett grupparbete. Vi gick till workshop och inte bara fattade utan lyckades göra. Efter den gick vi igenom det som gåtts igenom under gårdagen och det var ju inte så svårt när någon förklarade. Mitt i allt fick vi resultatet från förra tentan och jag hade lyckats håva in ett B trots att jag var först ut ur tentasalen.
Hemma möttes jag av en feberfri Pyret som har börjat äta igen och orkade följa med för att hämta Polarn.
Jag började dagen totalt gråtfärdig och uppgiven, men så blev den riktigt bra, sånt händer ju inte allt för ofta. Jag förtjänar choklad idag.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer