Det kommer en våg av program i ämnet "svårt att få barn" nu. Både på 3:an och SVT.
Hur de programmen blir låter jag vara osagt, de kan säkert bli informativa och upplysa ett problem, eller bli total gegga av ett känsligt ämne.
Med så stor belysning på ett ämne kommer också åsikterna.
Jag blir lika irriterad varje gång man blandar ihop ämnen.
I dagens Aftonbladet (här)skriver en debattör om flera problem, skilda problem, som hon behändigt klumpar ihop.
1: Att inte få obegränsat med antal hjälp till att få ett första barn.
2: Att antalet försök skiljer sig åt i olika landsting.
3: Att landstinget inte sponsrar hjälp till syskon.
Här kommer stycket som stör mig:
Bland de som inte får landstingsvård och som inte har råd med privat vård är det dubbelt så vanligt att uppleva avsaknad av vilja att leva enligt en stor enkätundersökning som patientföreningen Barnlängtan gjort. Bland dem som inte har råd med vård de behöver är det var femte som upplever en avsaknad av vilja att leva varje vecka eller oftare. Det gör att de som kämpar för ett syskon får sitt liv minst lika påverkat som de som vill ha ett första barn, eftersom de aldrig får landstingshjälp.
Stopp och belägg.
Jag kan mycket väl förstå längtan och saknad till att ge sitt barn ett syskon.
Jag har full förståelse för att det är en jobbig situation.
Men att påstå att någon som har "bara" ett barn, har sitt liv minst lika påverkat som någon som inte har barn överhuvudtaget?
Så hon lider minst lika stort som jag?
Visst, man kan inte jämföra lidande, men...
Att se ett barn växa upp. Att aldrig se ett barn växa upp.
Att få natta, trösta, krama, hålla, se ett barn skratta. Att inte få göra det.
Kan vi hålla isär debatterna tack.
Kan vi lösa ett problem innan vi löser alla?
Eftersom staten inte har obegränsat med pengar (sorry), kan vi inte prioritera att de som inte har ett endaste barn ges obegränsad hjälp till att få ett barn, innan vi ser till att alla får så många barn som de vill?
Visst är det orättvist.
Men jag känner att det är en större orättvisa att en del par bor i landsting som ger få försök, eller får fram för få ägg, eller för få fina embryon, eller helt oförklarligt inte lyckas med de chanser de får hos landstinget, och därför inte alls får barn.
Än de som inte får hjälp att få två.
Sorger och bedrövelser är förjävliga, oavsett form.
Ett eget lidande kan ingen annan mäta.
Men snälla, jämför inte att ha, med att inte ha.
Hur de programmen blir låter jag vara osagt, de kan säkert bli informativa och upplysa ett problem, eller bli total gegga av ett känsligt ämne.
Med så stor belysning på ett ämne kommer också åsikterna.
Jag blir lika irriterad varje gång man blandar ihop ämnen.
I dagens Aftonbladet (här)skriver en debattör om flera problem, skilda problem, som hon behändigt klumpar ihop.
1: Att inte få obegränsat med antal hjälp till att få ett första barn.
2: Att antalet försök skiljer sig åt i olika landsting.
3: Att landstinget inte sponsrar hjälp till syskon.
Här kommer stycket som stör mig:
Bland de som inte får landstingsvård och som inte har råd med privat vård är det dubbelt så vanligt att uppleva avsaknad av vilja att leva enligt en stor enkätundersökning som patientföreningen Barnlängtan gjort. Bland dem som inte har råd med vård de behöver är det var femte som upplever en avsaknad av vilja att leva varje vecka eller oftare. Det gör att de som kämpar för ett syskon får sitt liv minst lika påverkat som de som vill ha ett första barn, eftersom de aldrig får landstingshjälp.
Stopp och belägg.
Jag kan mycket väl förstå längtan och saknad till att ge sitt barn ett syskon.
Jag har full förståelse för att det är en jobbig situation.
Men att påstå att någon som har "bara" ett barn, har sitt liv minst lika påverkat som någon som inte har barn överhuvudtaget?
Så hon lider minst lika stort som jag?
Visst, man kan inte jämföra lidande, men...
Att se ett barn växa upp. Att aldrig se ett barn växa upp.
Att få natta, trösta, krama, hålla, se ett barn skratta. Att inte få göra det.
Kan vi hålla isär debatterna tack.
Kan vi lösa ett problem innan vi löser alla?
Eftersom staten inte har obegränsat med pengar (sorry), kan vi inte prioritera att de som inte har ett endaste barn ges obegränsad hjälp till att få ett barn, innan vi ser till att alla får så många barn som de vill?
Visst är det orättvist.
Men jag känner att det är en större orättvisa att en del par bor i landsting som ger få försök, eller får fram för få ägg, eller för få fina embryon, eller helt oförklarligt inte lyckas med de chanser de får hos landstinget, och därför inte alls får barn.
Än de som inte får hjälp att få två.
Sorger och bedrövelser är förjävliga, oavsett form.
Ett eget lidande kan ingen annan mäta.
Men snälla, jämför inte att ha, med att inte ha.
Kommentarer