Fortsätt till huvudinnehåll

Planer att orka.

Efter att ha utfört det, vid det här laget, meningslösa grav.testet ringde jag upp ivf-kliniken.
Dom är så rara där.
Dom säger alltid snälla saker på ett sådant sätt som får en att vilja börja gråta lite till.
Barnmorskan frågade hur vår plan såg ut.
Vad jag ville svara var att "Planen är väl att det här ska fungera nån jädrans gång."
Det sa jag inte.
Jag sa att "Vi fortsätter med de två äggen vi har i frysen, sen får vi ta ny ställning till allt."
För efter det så ska det till en ny stimulering och äggplockning, och det är jag livrädd för. Det gjorde så ont att jag inte kan förstå hur jag ska kunna gå igenom det en gång till. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.
Barnmorskan frågade om jag tänkte att vi skulle göra en ny återföring på en gång, eller om jag ville ha en paus-månad, kände jag att jag orkade?
Jag ville svara att "Det är väl klart som attan att jag inte orkar, vem orkar?!"Men det sa jag inte.
Jag sa att "Jo, jag orkar, och det känns bättre att göra något, än att bara sitta och vänta."Barnmorskan sa att många brukar känna så.
Jag kan ju inte annat än undra hur många fler än jag det är som ljuger så där artigt.
Om du känner att du orkar.
Finns det ett alternativ?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...