Fortsätt till huvudinnehåll

Kunskapsnivå.

Jag tänker på vilket mindre bra sätt salskrivningar är på att mäta kunskap.
Det är ju långt mer ett sätt att mäta nerver och koncentration.
Det är däremot ett bra sätt att förhindra fusk.
Svårt det där.
Jag har den stora turen att lyckas hålla nerverna under hyfsad kontroll i stressiga lägen, däremot har jag sämre förmåga att kontrollera nerverna när det finns tid för eftertanke.
Vilket innebär att jag jagar upp mig som attan innan, men kan prestera under en salskrivning.
Men hjärnan är ju en märklig mackapär, som gör som den tycker.
Jag känner ju att mindre kunskap skvalpar runt där inne när frågorna läggs framför mig vid skrivningen, i stressen, än när maken förhör mig hemma i lugn och ro.
"Men jag kan ju det här" dyker upp titt som tätt.
Så för andra, som har en grå massa som motarbetar mycket mer än vad min gör.
Som klasskamraten som på inget sätt är korkad.
Som förstår och mycket väl kunde svara på frågorna flera timmar senare.
Men som under provet fick total blackout.
Inte ens klarade frågorna på G-nivå.
Hjärna på rast, när det är lektion.
Eller för de som är bra på att formulera sig verbalt, men inte alls i skrift.
Vad säger deras krassa resultat på knappt godkänd nivå om deras kunskap?
Inte ett jota.
Det mäter bara deras stresstolerans.
Och det ska väl inte vara den man får betyg i?
Som vanligt så är livet orättvist.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Äkta vara.

Jag har förstått att man som nybliven mamma ska... ...ta det lugnt. Helgad vare mysbrallan, Britney Spears-sunk-tofsen, bristen på mascara, håriga ben, dammråttor och oordning. Hittills har jag vägrat. Jag har klätt på mig, tagit en daglig promenad, fixat snygg tofs, sminkat mig, rakat benen och under minsta sovstund eller med hjälp av Babybjörn och babysitter städat, plockat, tvättat, handlat, lagat mat och tagit hand om katterna. Hittills. Med förkylning i kroppen tog jag time out och blev äkta mamma. Pyret klarar den här förkylningen lika bra som den förra, hon är tämligen oberörd. Hon leker full Stevie Wonder och kladdar mig i ansiktet, petar mig i näsan, drar mig i läppen, tafsar mig på brösten, slår mig på axeln och sparkar mig i magen när det är dags att sova. Hon hoppar jämnfota, skriker, stampar med fötterna och vevar frenetiskt med armarna i förhoppning om att fånga en förbismygande kissekatt. Hon skriker hysteriskt åt favoritleksaken när den rullar iväg och hon inte

Redo.

Vagnen has arrived. En Mountain buggy duet. Den vann på sina få 63 cm och vettiga pris. Lägenhet, trånga hissar, trånga butiker kombinerat med en ovilja att betala lika mycket som för en begagnad bil (speciellt nu när man vet hur lite man får för vagnar när man ska sälja dom) gjorde valet, inte enkelt, men begränsat. När man har rattat de fjuttiga 63 centimetrarna här hemma och det känns som en gigantisk vagn så antar jag dessutom att 74 centimetrar skulle kännas rätt jobbiga. Sen är det väl som många barnvagns säljare verkar säga Den perfekta vagnen finns inte. Nu ska vi bara våga testköra detta vidunder.

Räkna till 10

Pyret ville gärna åka in till stan, målet var ett besök på Kawaii.se. Det blev två besök. Ett för att titta på allt i evigheter och inte kunna bestämma sig, och ett till för att titta i evigheter och med stor vårda bestämma sig. Vi tog en paus där emellan för att äta buffé på Pizza Hut och hitta vårskor till Polarn, och ge Pyret en chans att bestämma sig. Hon kunde inte bestämma sig. Alltså jag fattar, jag la en ansenlig del av min veckopeng på alla söta saker från Hello Kitty och company, sånt här väcker fortfarande habegär i mig: Men jag hade en liten hylla i lokala leksaksaffären att glo på, inte en affär med prylar från golv till tak. En liten affär, med trånga gångar, inte alls gjorda för att en mamma och syster ska stå och vänta på att Pyret bestämmer sig. Jag tror att jag fick extra mammapoäng för att jag inte stressade, och lät henne gå tillbaka. Möjligen lät jag liiiiite irriterad när hon helt besatt ville förkorta alla andra besök i butiker för att hon inte trodde