Jisses vilken vecka.
Stora toppar och djupa dalar i en inte för härlig blandning, kan man väl säga. Nu känner jag mig helt himla tom, slut, kaputt. När sista patienten närmade sig dörren kunde jag känna att sista droppen energi och koncentration följde med hen ut. Jag lyckades ringa de tre samtal jag behövde och sammanställa jorunalanteckningar för de sista två patienterna, innan jag drog ut tjänstekortet och gick hem. Men det var fasiken på håret. Jag satt nästan och somnade där jag satt rakt upp och ner, med händerna på tangentbordet.
Så tredagarshelg låter vansinnigt passande nu. Jag har nämligen tagit en dag ledigt på måndag, för att hänga med Polarn när förskolan är stängd på grund av planeringsdag. Det var ett klokt beslut av mig och jag ser verkligen fram att få avnjuta den här helgen.
Vem vet, jag kanske till och med får sova lite.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer