Jisses vilken vecka.
Stora toppar och djupa dalar i en inte för härlig blandning, kan man väl säga. Nu känner jag mig helt himla tom, slut, kaputt. När sista patienten närmade sig dörren kunde jag känna att sista droppen energi och koncentration följde med hen ut. Jag lyckades ringa de tre samtal jag behövde och sammanställa jorunalanteckningar för de sista två patienterna, innan jag drog ut tjänstekortet och gick hem. Men det var fasiken på håret. Jag satt nästan och somnade där jag satt rakt upp och ner, med händerna på tangentbordet.
Så tredagarshelg låter vansinnigt passande nu. Jag har nämligen tagit en dag ledigt på måndag, för att hänga med Polarn när förskolan är stängd på grund av planeringsdag. Det var ett klokt beslut av mig och jag ser verkligen fram att få avnjuta den här helgen.
Vem vet, jag kanske till och med får sova lite.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer