Dagens nattning gick åt till att trösta Polarn, som plötsligt blev ledsen och berättade att det var för att hon är mindre.
Först var hon ledsen för att hon inte vågade åka den enda karusellen på Tom Titts (en slags Fritt fall) och att det då inte fanns någon annan karusell för henne. Inte heller fick hon åka rutschkanan som gick från tredje våningen, för då skulle man vara 6 år.
Sen blev hon ledsen för att bästa kompisen på förskolan kulle bli 6 år innan henne och därför börja förskoleklass före henne.
Till sist blev hon ledsen för att Pyret alltid kommer vara äldre än henne och därför få göra allt före henne.
Jag fick trösta samtidigt som jag inte hade så mycket tröst att komma med. Hon är mindre, det kommer hon alltid att vara och jag kan inte ändra på det. Även om jag så gärna skulle vilja kunna göra något när hon ligger där och torkar sina tårar som rullar över kinderna. Det känns ju vidrigt att behöva vara den där som måste hjälpa henne att acceptera att en del saker bara är som de är, och man kan inte göra något åt det, även en del orättvisor.
Först när jag påpekade att man faktiskt kan vara minst men ändå först med att klara av saker började tårarna minska. Som att jag kunde påpeka att hon minsann klarat av att lära sig att sova i sin egen säng innan sin storasyster. Det gjorde henne stolt. Fast när hon ligger där och gråter vill jag ju helst göra henne till min lilla bebis igen och bädda ner henne bredvid mig.
Hon vill bli stor och jag vill slippa vara stor. Livet är verkligen sällan rättvist.
Kommentarer