Polarn har sovit i sin egen säng ett tag nu, med avbrott för ett par nätter när hon var sjuk. Fast inte i natt. Av någon anledning skulle hon prompt sova bredvid mig. Sen kom Pyret och ville sova lika tätt intill hon. En på varje arm.
Jag har liksom hunnit vänja mig av vid det, jag har blivit van vid att bara en arvsmassa ockuperar valda delar av sängen.
Strax innan klockan 1 gav jag upp, snirklade mig ur deras grepp och gick och la mig i en av deras sängar. Den ockuperas visserligen av några tusen gosedjur, men de ligger i alla fall still. Fast bekvämt är det icke.
Det kan vara så att detta har påverkat min dag, att plötsligt kastas tillbaka till sömnbristens totala skugga. Min hjärna har varit mos, myrorna krig, radiotystnad, nedlagd fabrik. Ändå har jag kunnat göra mitt jobb och träffa förra kollegan för middag. Som om jag faktiskt fungerar. Det är ett fantastiskt nödagregat kroppen har tillgång till när det behövs. Men någonstans när tåget stod still på grund av stoppsignal, precis innan min station, tog de där reservkrafterna slut och jag har sällan varit så nöjd över att få gå och lägga mig som nu. Imorgon får jag väl svar på hur bra jag fungerade på reservkraft, om jag får göra om hälften av jobbet eller något. För just nu har jag ingen aning.
Kommentarer