Att ha ett jobb där man stöttar, motiverar, informerar, kontaktar, planerar, och samtidigt härbergerar en oändlig massa känslor kan vara tungt.
Vad behöver, vill, kan hen? Vad finns det för lösningar, var är hindren, var går gränsen? Vad är möjligt, vad är mitt uppdrag?
Jag känner mig emellanåt som en svettig jonglör med väldigt många bollar i luften och en viss begynnande demens. Ungefär.
Det kan ju vara en anledning till att det här med virkning har blivit något av ett dagligt måste. Att monotont fippla med fingrarna och samtidigt rikta fokus på det där fipplandet gör att dagen rinner av lite grann. Det visade sig vara ett perfekt sätt att koppla bort och koppla av. Dessutom tycker jag att det är lika tillfredsställande att skapa något synbart som alltid, men kanske ändå en grad mer än tidigare när det jag jobbar med är så abstrakt. Jag är ju van vid ett yrkesliv av mer praktisk karaktär där jag fått utlopp för det där handfasta.
Min hobby och jag.
Kommentarer