Fortsätt till huvudinnehåll

Är det bra så?

"Årets trender."
"Förra årets bästa."
"Det senaste."

Ett nytt år är en bra påminnelse om vad mycket vi tycker. Framförallt vad mycket vi får höra om vad som är "rätt", vad man ska tycka om och när man duger eller är misslyckad.

Jag blir dessutom ständigt påmind om hur mycket ångest som kan skapas av att fundera kring vad andra tycker om en själv och ens prestationer, genom att dela hemmet och livet med en starkt känslomässigt driven arvsmassa. Pyret vill veta väldigt mycket om vad andra tycker om hur hon ser ut, hur det hon gjort bedöms och om hon gör rätt eller fel. Polarn struntar tunt i sådant och gör som hon känner.

Så jag jobbar rätt hårt med att föra fram budskapet om att det är hur nöjd man själv är som räknas, vad man själv tycker om som blir vackert för en själv, det man själv önskar och tycker är oftast det som är rätt. Jag vill så hemskt gärna att hon ska slippa gå genom livet och söka sin bekräftelse genom andra.

Då får jag självklart sätta lite fokus på mig själv också. Jag vill inte smitta henne med en egen osäkerhet, även om Polarn uppenbarligen inte fått sådana problem. Pyret är känsligare och snappar säkert upp saker lättare. Nu kan jag inte veta så säkert, jag står väl för nära för att riktigt kunna se, men jag tror att jag med åren/erfarenheten/smällarna i livet/vad det nu kan vara, blivit snällare mot mig själv. Det känns som att jag tror att jag ska jämföra mig, se till andra hur jag ska göra, följa strömmen, men när det väl gäller så blir det inte så. Det känns som att det är gott nog att gilla det jag gillar, prestera det jag kan och orkar, göra det jag känner för och säga nej när jag vill.

Jag kan bli inspirerad, men orkar inte försöka följa.
Jag kan önska och vilja, men nöja mig med det som blir.
Jag kan försöka, men vara okej om det misslyckas.
När det känns bittert och orättvist så känns det inte ens lika mycket som förut, utan mest som ett konstaterande.

Eller så är jag bara för trött och avstängd för att orka bry mig just nu. Men i så fall så är tröttheten något bra, om det gör att jag kan lyckas förmedla till Pyret att hon ska vara nöjd och stolt över sig själv och fokusera mindre på vad andra tycker och tänker.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.