Ett avslut utan saknad.

Vi var vakna vid tolvslaget! Både jag och barnen.
En nyårsafton helt i min smak, med vänner man känner sig bekväm med som gäster, god mat och god dryck typ oavbrutet hela kvällen. Lugnt och fint. Dessutom roade barnen varandra hela kvällen.
Sen tänkte vi att eftersom vi alla var vakna vid tolvslaget och hade under omständigheterna hyfsat vakna barn, så skulle vi ta med dem ut och titta på fyrverkerierna.
Big misstake. Big. Huge.
Polarn fick panik så snart vi närmade oss och gick inte att lugna ner. Hon skrek att vi skulle gå tillbaka och grät trots att jag försökte förklara och trösta. Så med ett abrupt slut på kvällen fick vi säga farväl och bära hem arvsmassorna. Polarn slutade inte säga att hon ville gå hem förrän vi faktiskt var innanför dörren. Väl hemma bröt Pyret också ihop.

Så vi fick avsluta året som det sett ut; med arvsmassorna på varsin sida om mig i vår säng.

Det får en ju att undra, om det lilla sätter sådan skräck i våra små som är utom fara och alltid varit trygga, vad händer inte inom de barn som upplever smällar från riktiga raketer och är omgärdade av otrygghet.

I alla fall.
Nytt år. Om det blir gott får väl tiden utvisa. Även om 2017 förde med sig några trevligheter så kan jag inte påstå att det är ett år jag kommer sakna.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen